Dämpning av högtalare

Man kan, lite grovt, säga att mycket av det som gör en högtalare bra sänker dess verkningsgrad.

En låda i dallrig MDF eller spånplatta ger, till exempel, en högre verkningsgrad än om resonanser förvandlas till värme av viskoelastiska skikt i en styv låda.

Samma sak med invändig dämpning. Om lådan är tom så blir verkningsgraden något högre, men det påverkar impedans och transientsvar negativt.

Komplexa filter med impedanslänkar stjäl verkningsgrad men är lika nödvändiga som en stabil låda för att systemet skall fungera.

Högtalarelement kan optimeras för hög verkningsgrad eller ljudkvalitét.
Samtidigt är det naturligtvis så att element med precision har en högre verkningsgrad än element med ymniga toleranser.

Det är lätt att göra en liten högtalare som går djupt i basen om man kan dämpa högre frekvenser eller tvinga ett litet element att gå djupt genom lådans avstämning. Problemet är att det inte fungerar.

Däremot går det bra att kompensera aktivt för att få bättre bas ur en liten tvåvägshögtalare. Den strömmotkoppling som våra slutsteg använder är en slags aktiv kompensering.

Om man vill få en liten högtalare, utan aktiv kompensering, att gå djupt i basen så måste det vara ett trevägssystem med en låg delning mellan bas/mellanregister. Då kan man dämpa ett lättdrivet disk/mellanregistersystem linjärt för att matcha ihop det med ett baselement som endast används i sitt lägsta frekvensområde.


Men trots att en högtalare som låter bra måste ha saker i sig som "kostar" verkningsgrad så är en verkningsgrad under ca 90 db/W/m inte acceptabel. Lägre verkningsgrad ger ett matt och återhållsamt ljud, livekänslan i musiken går förlorad.
Till viss del är systemet med låg delning och ett linjärt dämpat disk/mellanregister ett undantag, men självklart är det bättre att använda ett baselement som är så stort att dess verkningsgrad matchar utan dämpning av disk/mellan.

Det finns en del högtalare på marknaden vars konstruktioner är lite suspekta, men som har hög verkningsgrad. Dessa högtalare låter ofta bra helt enkelt därför att de är lättdrivna. Det är roligt och medryckade att lyssna på dem, trots att de har en del brister. Omvänt är det inte så, en tungdriven högtalare förblir matt och trist att lyssna på, hur tekniskt fulländad den än är.

PA system blir alltid lättdrivna eftersom man använder stora element eller många element. Konarean är alltså stor. 

En annan fördel med en lättdriven högtalare är att man inte behöver ha en lika kraftfull förstärkare. Man får alltså mer pengar att lägga på dac och högtalare och i slutändan bättre ljud.

Ofta, men inte beträffande A906, så är stora slutsteg generellt sätt sämre än små. Det beror på att de använder fler utgångstranssistorer, eller stora och därmed sämre transistorer, vilket betyder större parasitiska impedanser i såväl kretskort som kretslösning. En av hemligheterna bakom att A90 och A906 låter så bra som de gör, är att deras effektsteg är inhyst på en minimal yta som ett resultat av ytmonterade komponenter på ett aluminiumkort som sitter direkt mot förstärkarens kylsystem.