Systemanpassning

Många av de hifi prylar som finns på marknaden är gjorda för att i sig ha ett egenljud så att de passar bra i ett visst system. Oftast så handlar det om en kompromiss mellan kostnad och det ljud man vill att den färdiga produkten skall ha.
Har du, till exempel, en bra förstärkare, oavsett märke, så kommer våra högtalare att låta förträffligt. Har du däremot en dålig förstärkare så kommer de att låta förfärligt. Bra högtalare får just denna egenskap att de måste ha en bra förstärkare för att låta bra eftersom de inte har något eget ljud. En inmatad signal överförs helt enkelt till konerna utan att något adderas och förvrängs.

Samma sak gäller elektronik. Matar man in en kristallklar signal i en högtalare som har ett eller flera egenljud så är det troligt att man upplever ljudet som platt, påträngande, färgat eller suddigt.

En traditionell domediskant har en kon som nästan alltid bryter upp. Faktum är att det bara är beryllium som är styvt nog att kunna användas i en metalldome. Soft domes brukar man kunna få att låta riktigt bra, men en stor del av dynamiken går förlorad när den mjuka domen uppför sig som en fjäder. Det finns några domediskanter med keramiska koner som är riktigt bra, men det finns även keramiska diskanter som är dåliga.

Har du bra elektronik så ger den en dynamisk och kristallklar signal. Matas signalen in i en diskantdome som bryter upp, till exempel en aluminiumdome, så blir det ett påträngande och vasst ljud. Till en sådan högtalare måste man ha elektronik som ger ett ”fylligt och varmt” ljud så att man inte hör hur diskanten rasslar. 

Vissa tillverkare har löst rasslet i sina uppbrytande diskantdomer genom att applicera magnetolja på elementets talspole. Andra knep som ofta används är delningsfilter som självsvänger vid vissa frekvenser, koner på mellanregister/baselement som bryter upp och basrefexavstämningar som ger ”den där fylliga basen”.
Lådor i MDF eller spånplatta är billiga att tillverka och adderar ytterligare utfyllnad till ljudet så att man till slut får en högtalare som fungerar ihop med såväl bra som dåliga förstärkare. Och dessutom, vilket är en stor poäng: En sådan högtalare låter olika med olika sladdar och olika förstärkare. Ett rörslutsegs olinjära utgångsimpedans kan, till exempel, bli en perfekt partner.

Många audioapparater har fysiskt stora kretslösningar. Det betyder att kretskortsledningarna i sig är knepiga laster för de olika ingående komponenterna. Det begränsar dynamiken, adderar krispighet till diskanten, ”filler” till mellanregistret och bomull till basen. En sådan förstärkare adderar alltså ett egenljud till musiken. Det behövs, för nästan alla signalkällor använder billiga operationsförstärkare i signalvägen. Resultatet blir ett tunnt, påträngande och hårt ljud som mår bra av att maskeras.

Det är märkligt att en så väldigt stor del av alla signalkällor har så usla analogdelar som de faktiskt har, även riktigt dyra prylar. Däremot är de digitala delarna ofta väldigt  fina och med den utveckling som sker inom digitaltekniken så blir de allt bättre. De allt bättre digitaldelarna gör att förutsättningarna för bra förstärkare att låta bra ökar, även om ingen som helst utveckling har skett i dacsystemens anloga delar sedan CD:n slog igenom.

För det mesta så handlar det alltså inte om att göra världens bästa högtalare eller förstärkare. Det handlar om att göra en produkt som fungerar ihop med alla de andra motsvarande produkter som finns. Titta till exempel på alla de diskanter som är kylda med magnetolja. Oljan, som ligger i gapet mellan talspole och magnet, kan inte ha annat än en dynamikbegränsande effekt, med tiden så torkar den dessutom. Men den har även en rad fördelar som är viktiga: Oljan ger högre effekttålighet vilket betyder att man kan dela långt ned och använda ett billigt, första ordningens filter. Om domen i sig har tendenser till uppbrytning så kommer oljan att dämpa dessa vilket möjliggör användandet av denna billiga dome. Oljan kommer även att mildra resonanser från filter och kablage och den kommer att dölja rasslet från enkla förstärkare.

99% av alla CD-spelare och dacar använder 78xx och 79xx i sina nätdelar, även riktigt dyra maskiner. Dessa kretsar används även i väldigt många försteg. De kostar nästan ingenting och är oerhört lätta att såväl rita in på korten som att montera. Ljudet från dem är alltid knaprigt, rassligt och platt. Det ställer krav på att nästa steg i kedjan adderar någon typ av färgning, maskering eller utfyllnad.