Att titta på en bra film där kärlek och ond bråd död avhandlas har alltid roat mig. Särskilt om man stänger av ljudet och samtidigt lyssnar på någon symfoni av Shostakovitch eller Bartok. Det ger en enastående motion av den i allmänhet förtvinade hjärnan. I synnerhet om man är en understimulerad tonåring. Eller så kan man lyssna på experimentell jazz eller någon annan musik som driver mamman till vansinne. Självklart med volymkontrollen ställd i maxläge. Fadern klagade ofta över att hans sopiga högtalare gick sönder. 

Han tillverkade sina högtalare i källaren och sålde dem i sin butik. Jag tillbringade mycket tid i såväl produktion som i butiken. 
Högtalarna var unika eftersom vi tillverkade dem i styv plywood som dämpats med viskoelastska skikt. Genom att de såldes direkt till egna kunder var priset gynnsamt. 
Fadern hade en generös attitid till de kunder som han tyckte om, de andra kastade han ut ur butiken. I sina annonser hade han bilder på gravstenar. I sina skyltfönster hade han teckningar på sig själv. 

Butiken och de personer som fick tillträde dit fick mig intresserad av varför en ljudanläggning låter på ett visst sätt. Jag lyssnade på massor av olika apparater, komponenter och applikationer. Alla lät de olika. Men det var inte förrän en vän till min fader började modifiera olika apparater som det blev riktigt spännande. Visst var det konstigt att man bara genom att byta några enkla komponenter kunde få ett så mycket bättre ljud. Ännu märkligare var att detta inte gjordes när apparaterna tillverkades, för ibland handlade det om saker som i produktion inte kostade mer än någon krona. Vad var det som tillverkaren av dessa apparater inte förstod? Jag förundrades.

När jag en dag började att bege mig ut i världen, bort från faderns borg, med dess selekterade tillträde, mötte jag en värld där man tycktes tro att det bodde någon slags märklig gud inne i apparaterna. Man visade mig färgglada sladdar, tjocka som underarmar och tog det som en personlig förolämpning när jag talade om för dem vad komponenterna inuti deras dyra apparater kostade. Ännu värre blev det när en billig CD spelare, som jag bytt lite småsaker i, lät bättre än deras dyra saker som gud själv hade knåpat ihop tillsammans med en massa änglar och jungfrur och allt annat som gudar brukar hålla sig med. Jag förundrades storligen. Tänk att vissa kunde glorifiera prylar som tåtats ihop av någon som den övriga elektronikindustrin inte ens ville ta i med tång. 

Jag bestämde mig för att hitta ljudåtergivningens kärna. Att förstå varför det låter på ett visst sätt och att lära mig hur olika applikationer och komponenter fungerar. Instängd i en källare ägnade jag flera år åt att finna ljudåtergivningens allra djupaste själ. Eftersom det inte finns något som jag är rädd för, så var mitt mål att förstå hur jag skulle bära mig åt för att göra en ljudanläggning som återgav musik så tydligt och så exakt som möjligt, men samtidigt neutralt och med största omsorg om barnet, alltså musiken, livets kärna.  

Neutralt ljud

Vi hör ljud varje dag och har gjort det sedan vi uppkom som art. Vår förmåga att uppfatta och tolka ljud har varit oerhört viktigt för vår överlevnad. Därför är vi känsliga för konstgjort ljud, i synnerhet i vårt moderna samhälle, där vi utsätts för stress i en helt annan omfattning än under vår evolution.

Vi mår bra av bra ljud. Därför är det självklart att lägga pengar på bra ljudåtergivning på samma sätt som man lägger pengar på ett nytt kök eller en ny bil. I det stora hela är en bra ljudanläggning väldigt billig.

Digitala signalkällor

Det är en smaksak om man vill ha sin digitala musik i någon form av dator, eller om man vill ha den på CD.

Om man spelar CD så skall man ha en modern maskin därför att den gamla tidens CD spelare inte låter bra. Det finns en massa stofiler som krampaktigt och med känslomässiga förklaringar håller fast vid sina gamla CD spelare, men det är bara att inse: De där gamla CD spelarna hör hemma i första bästa container märkt med elkretsens logga, eller möjligen på ett museum. Detta oavsett vad de kostade när de var nya.

Vi skall vara mycket tacksamma för de otroligt fina digitala lagringssystemen och de digitala signalkällor som datoriseringen har medfört.

Förutom en modern CD spelare så kan man kan med fördel använda en DVD eller Blueray spelare.
Oavsett CD/DVD/Blueray så skall man vara vaksam på att den maskin man anskaffar har ett neutralt ljud. I en butik så kan den ovana avgöra om en maskin låter bra eller inte, men att avslöja ett färgat ljud, det kan ta veckor i hemmiljö.

Om man har sin musik datalagrad så finns det en rad olika möjligheter.

Vissa köper en Raspberry Pi som de kompletterar med audiomodul och egenhändigt bygger ihop och stoppar in i en låda. Det finns massor med info på nätet om hur man bär sig åt.

Andra köper någon form av nätverkspelare, till exempel Bluesound eller Sonos som de kopplar upp mot en extern hårddisk och styr från sin telefon.

Eller så använder man en dator som man koppar till sin dac via trådlöst nätverk. På nätet så kan man köpa mottagare som tar emot trådlöst nätverk och gör om signalen till spdif, alltså den digitala signal som en dac vill ha.

Det allra enklaste är att koppla ihop sin dac med en laptop, man ersätter alltså den gamla CD spelaren med en laptop rakt av.

Innan man slår till på någon dyr media/nätverksspelare från någon hifi tillverkare så bör man fundera över vad man får. Är innehållet i en sådan maskin så mycket raffigare än vad en Raspberry Pi, en enkel laptop eller en Bluesound är, att det är värt mellanskillnaden? Det kan bara den som överväger köp avgöra.

Balanserade in och utgångar

Balanserad signalöverföring mellan en ljudanläggnings olika apparater är en förutsättning för riktigt bra ljud. Det fungerar så enkelt som att en apparat som tar emot en signal måste ha en korrekt referens till denna signal. Referensen är alltså lika viktig som signalen själv.

I ett obalanserat system leds signalen ensam mellan apparaterna. Referensen är jord. Denna jord kan liknas vid ett stormande hav och är en härva av olika ledningar, både i och utanför apparaterna. Någon korrekt refenspunkt till musiksignalen finns inte, oavsett hur mycket arbete som lagts ned vid ritningen av kretskorten. Därför så blir ljudet lite platt, träigt och tunnt. Man kan säga att musiken maskeras och görs diffus av alla de störningar som ett obalanserat system adderar.

Ett balanserat system fungerar så att det är två ledningar inuti signalkablagen. För att minska känsligheten mot störningar är dessa tvinnade. Runtom finns kabelns skärm. I den ena ledningen finns signalen, i den andra finns signalens referens. Denna kan vara signalens impedansmatchade invers eller dess impedansmatchade referenspunkt.
Den balanserade ingången består av ett differentialsteg som med mycket stor noggrannhet förstärker skillnaden mellan de båda inkommande signalerna. Det betyder att en balanserad överföring är fri från alla de störningar som finns i ett jordsystem.

Om utgången är korrekt gjord så kommer den signal som leds ut där att bestå av signalen och dess exakta referens och om ingången är korrekt gjord så kommer den att förstärka den exakta skillnaden mellan dessa båda signaler.

Enda anledningen till att obalanserade överföringar är vanligast är att det är billigare.
Det finns en del apparater som inte alls låter bättre när de kopplas balanserat, därför att man helt enkelt inte lagt ned den omsorg som balanserade överföringar kräver, men med det inte sagt att balanserade system är svåra att göra.

Kablar

De sladdar vi säljer är inte världens bästa, men de är neutrala och fungerar ypperligt i ett väldesignat hifi system, till skillnad från många audiofila alster.

En kabels arkitektur är viktig. En balanserad sladd skall bestå av minst två tvinnade ledare. Vissa använder fyra ledare. Då minskar känsligheten mot störningar samtidigt som störfältet runt kabeln reduceras.

En signalkabel kan vara tunn. Eftersom impedansen är hög så är den ström som går genom kabeln så liten att en begränsad ledararea inte kan påverka.
En högtalarkabel, däremot, måste vara tjock och helst tvinnad. Normalt har man ju ingen skärm runt en högtalarkabel, därför är tvinningen extra viktig.

En bra nätkabel fungerar som ett nätfilter för höga frekvenser.

Kontakterna är viktiga, därför att det uppstår effekter som påminner om likriktare om kontakten inte är tillräckligt bra.

Mellan kabelns ledare så finns en isolator, dielektrikum. Olika kablar har dielektrikum av olika typer av plast där teflon anses vara bäst.
Som ledare anses silver vara bäst, men det finns de som anser att silver låter vasst och skränigt. Min uppfattning är att det handlar om systemanpassning. I ett välgjort system med balanserade överföringar så låter silver utmärkt.

En kabel har en induktans och en kapacitans. Båda dessa är ”parasitiska”, dvs det är oönskade egenskaper som beroende på hur systemet runt om ser ut, kan ställa till med en hel del trassel.

Nätdelar

Ungefär halva förstärkaren består av nätdelen. Därför är nätdelen en mycket viktig del i ett ljudsystem.

Störskyddstransformator
Entusiasten kopplar ofta ihop sina apparater med ett externt nätfilter. Lämpligt att använda som externt nätfilter är en störskyddstransformator. Det finns olika typer av störskyddstransformatorer. Man bör titta på hur många db störundertryckning de ger och vilken ström de klarar. En bra störskyddstrafo har en störundertryckning på över 140 db.

Nätdelen i dac och försteg
I en småsigalapparat, alltså dac eller försteg, behöver nätdelen inte leverera särskilt mycket ström. Den skall istället leverera spänning, vanligen +/- 5-18V. Det är totalt ointressant hur stor nätdelen är så länge den ström som går att få ut ur den motsvarar förstärkarens strömförbrukning. Däremot är det oerhört viktigt att spänningen är så ren och stabil som möjligt och att nätdelens undertryckning av störningar är hög. Nätdelar med hög störundertryckning och bra reglering är både stora och dyra.

Slutstegets drivsteg
Även ett slutsteg har en småsignaldel, drivsteg, där strömmen är ointressant, men där det är viktigt att spänningen är ren och stabil. En nätdel som lämnar en ren och stabil spänning, som är så hög att den kan mata drivsteget i ett slutsteg, är ganska kostsam. Därför är det vanligaste är att man låter det känsliga drivsteget få sin spänning från effektsteget, vilket gör att allt rippel och alla störningar som finns där hamnar på förstärkarens utgång, med ett resultat som varierar med förstärkarens störundertryckning.
Naturligtvis har våra slutsteg separat spänningsreglering till drivstegen därför att det är nödvändigt för att få ett mjukt ljud med en stor ljudbild och många detaljer.

Slutstegets utgångsteg
Själva effektsteget i ett slutsteg behöver ström för att kunna driva högtalarna. Strömmen måste vara så stor att den motsvarar den spänning som förstärkaren lämnar. Denna nätdel ordnar man genom att likrikta spänningen/strömmen från förstärkarens transformator och sedan förvara den i några stora elektrolytkondensatorer. Likriktaren laddar endast elyterna när sinusen från nätdelens transformator håller dess polaritet, vilket betyder att elyterna fungerar som snabbladdningsbara batterier.
Skall förstärkaren kunna leverera 4A kontinuerligt, så behöver elyterna vara på 5-6000 uF. Det finns inget behov av större, det räcker även för avsevärt högre momentana strömmar. Men, för enkelhetens skull så använder man ofta två st elyter, på vardera minst 10 000uF.

Det finns inget behov av att ha en stabil spänning på utgångssteget i ett slutsteg. Belastningen, när man spelar musik, ger ett rippel på maximalt några få volt. Det kan inte påverka ljudet, varken positivt eller negativt.

Om däremot drivsteget använder samma nätdel som utgångssteget, så betyder det att drivsteget matas med en ostabil spänning som är nerlusad med störningar. Störningarna kommer att variera med belastning, dvs ljudet kommer att ändra sig när man höjer eller sänker volymen.

För att råda bot på detta, utan att lägga pengar på en högspänningsregulator, så använder vissa tillverkare väldigt stora elyter. Större elyter ger den fördelen att de undertrycker högfrekventa störningar bättre och att de håller spänningen stabilare vid belastning, dvs man kan spela starkare utan att ljudet påverkas alltför mycket och ljudet blir bättre även på låga nivåer eftersom de stora elyterna ger drivsteget en renare spänning pga deras högre esr.

Elyter som är större än 1000-1500uF per kontinuerlig belastningsampere, i en förstärkare med samma nätdel för både ingångs och drivsteg, gör alltså att drivsteget får bättre förutsättningar att fungera och är en enklare lösning än att använda en egen, stabil nätdel för drivsteget.

Men, att fylla ett slutsteg med stora elyter är en nödlösning. Det enda korrekta är att använda en lika stabil regulator till drivsteget som till övriga småsignalsteg.

Våra nätdelar
Nätdelarna i samtliga av våra apparater är mycket ambitiösa. De har alltid ett riktigt bra nätfilter, avstörda likriktare, kraftfulla filter för att undertrycka störningar och bästa sortens spänningsreferens och regulatorer. Vi köper inga färdiga nätdelskretsar, vi bygger istället våra nätdelar diskret, av bästa sortens förstärkarkretsar.

Drivstegen i våra slutsteg har samma typ av spänningsmatning som våra småsignalapparater. Endast utgångstransistorernas kollektorer matas med ostabil spänning eftersom deras behov av stabil spänning är obefintligt.

Vår finaste dac har en unik nätdel som gör att ett digitalt system ges förutsättningar att fungera ännu bättre än vad som är möjligt med en vanlig nätdel.

Driving av högtalare

Nästan alla slutsteg driver högtalarna med spänning. För att det skall kunna fungera så måste högtalarna uppföra sig som vanliga metallfilmsmotstånd. Det gör de inte. En högtalares impedans påverkas till och med av det rum som den används i. Därför skall en högtalare drivas med ström. Strömmen skall vara linjär mot den spänning som man matar in i slutsteget.

För länge sedan så modifierade min far 100-tals slutsteg av ett känt engelskt märke. En av idéerna var att förse slutsteget med en kompenseringskrets för varierande högtalarimpedans. Denna kompenseringskrets implementerades i motkopplingen, men var i grunden en medkoppling, ett servo. Genom att räkna samman samtliga faktorer i förstärkningssystemet så fick man fram att utgångsimpedansen blev negativ.
Fördelarna var uppenbara: genom att bemästra högtalarsystemets emk så förbättrades basen högst avsevärt. Systemet hade stora fördelar, men även brister eftersom det rörde sig om en medkoppling.

Det fanns flera tillverkare på den tiden som gjorde system med negativ utgångsimpedans. Vissa hade allt inbyggt i ett slutsteg, medans andra tillverkade separata apparater som mätte högtalarnas impedans med en givare på baselementets kon.

Under många år utvecklade jag ett helt nytt system för att kunna bemästra en högtalares varierande impedans, dess motemk. Teorin bakom är hämtad från industriella applikationer för motor och spoldrivning, men återfinns även bland ett fåtal ”hemmabyggare” av högtalare. I grunden är en högtalare inget annat än en elmotor, även om det hela kompliceras en hel del av ett antal ytterligare faktorer.

I korthet så mäter mina slutsteg högtalarnas impedans i realtid och anpassar utspänningen därefter så att den ström som matas genom högtalaren blir linjär mot den spänning som förförstärkaren matar in i slutsteget.
Det fungerar på alla högtalare utom de som har kraftiga dipp i sin frekvensgång. Men, med referens till min text om delningsfilter, så bör man ändå undvika en sådan högtalare. Men om du ändå skaffar en sådan högtalare så går det att justera utgången på våra slutsteg.

Drivning mot jord eller mot signalinvers
De flesta slutsteg driver högtalarna mot jord. Fördelarna är uppenbara eftersom det är enkelt och fungerar utmärkt, särskilt i små slutsteg. A90 driver högtalarna mot jord.
Men det finns flera nackdelar som gör tekniken olämplig när man vill uppnå kompromisslöst resultat och det är opraktiskt eftersom endast halva nätdelen används.

En musiksignal är en sinusvåg som antingen är positiv eller negativ. Det betyder att ett slutsteg som driver mot jord använder halva nätdelen.
Drivning mot jord blir alltså oekonomiskt eftersom man måste ha en nätdel som är dubbelt så stor, 100W nätdel behövs till 50W uteffekt. Förvisso en sanning med modifikation eftersom det finns en fasskillnad mellan de olika kanalerna, men i princip är resonemanget korrekt.

En annan nackdel med drivning mot jord är att all den ström som drivs genom högtalaren hamnar i förstärkarens jordsystem där den orsakar spänningsfall, förvisso beroende på hur jordsystemet är kontruerat, i teorin skall högtalarens returström inte kunna påverka, men i praktiken blir det annorlunda. Om minsta brum från ett slutsteg, som inte har någon källa kopplad till sig, hörs när man sätter örat tätt till högtalaren så kan man på goda grunder antaga att högtalarens returström tillsammans med likriktarens laddtransienter orsakar kaos inne i förstärkaren, ett kaos som degraderar ljudet.

A90M och A906 driver högtalarna mot signalinvers. Ibland kallas det bryggkopplat. Fördelen är att förstärkarens data förbättras, att högtalarens returström inte kommer åt jordsystemet och att nätdelen utnyttjas mer ekonomiskt.
Den 7 kg tunga 800VA trafon i A906 utnyttjas till fullo. Om A906 hade drivit mot jord så hade det krävts en 14 kg tung 1600 VA trafo istället. En annan fördel är att man kan hålla nere spänningarna inne i förstärkaren vilket sänker produktionskostnaden.

Nackdelen med att driva mot signalinvers är att det krävs två förstärkare: En för signalen och en för signalinversen. Utgångssteget blir alltså dubbelt så dyrt, vilket måste vägas mot fördelarna i form av bättre ljud och billigare nätdel, men om man är ute efter en kompromisslös förstärkare så är det självklart att driva mot signalinvers.
En annan nackdel är att båda förstärkarna måste vara exakt lika för att det skall fungera. Om de är exakt lika, så blir signalinversen en exakt inverterad kopia av signalen. Men om de inte är exakt lika, så kommer inversen att bli som spegelbilden från en ojämn eller böjd spegel med ett sämre ljud som resultat.
För att lyckas med bryggkoppling, drivning mot signalinvers eller drivning från en signalbalanserad källa så krävs alltså ett förstärkarsteg med mycket hög precision.

Mina slutsteg, även A90, använder ett utgångssteg som är ytmonterat på ett aluminiumkort. Efter produktion är funktionen på varje enskilt utgångsteg verifierad via ett antal olika mätningar. De korta signalvägarna, snäva toleranserna och den termiska kopplingen resulterar i en förstärkare med en enastående precision.
A90 och A906 är ensamma om att använda den här tekniken som är vida överlägsen det traditionella sättet att bygga effektsteg då vanliga glasfiberkretskort används.

Nätavstörning

Sinusen från elnätet är inte alls så snygg som man önskar. Dessutom så medföljer en hel del högfrekventa störningar och ofta likspänning. Därför är det en fördel att använda separata sladdar, naturligtvis skärmade och tvinnade, mellan elcentralen och rummet där man lyssnar. Man kan även ersätta väguttagets jord med en separat jordning som består av en kraftig sladd som ansluts till ett kopparspett som trycks ned i jorden utanför.

Det finns olika typer av störskyddstransformatorer vilka rekomenderas. Man bör titta på hur många db störundertryckning de ger och vilken ström de klarar. En bra störskyddstrafo har en störundertryckning på över 140 db.

Att alla apparater har ett eget inbyggt nätfilter är en självklarhet.

Volymkontroller

Vanlig potentiometer
Framför allt förr i tiden så satt det en potentiometer som volymkontroll i en förstärkare. Som resistansmaterial användes kol eller någon typ av plast.

Kolbanepotar kan fås väldigt neutrala, medans en plastpot kan låta bättre rent tekniskt, men färgat. Just att ljudet från dem är färgat, i alla fall de som vi har provat, gör att man kan tycka att de låter riktigt bra i några dagar, men med tiden så blir man ganska trött på dem. Det finns många hifi apparater i den övre prisskalan som använder plastbanepotar. Gemensamt för dem är att ljudet är färgat.

Medan plastbanepotar låter utmärkt från teknisk synvinkel så låter en kolbanepot sämre. Men, en kolbanepot är betydligt mer neutral. Därför är den mer lämplig att använda i ett audiosystem. Vi använder en kolbanepot som heter Alps RK27, eller Alps Blå. Den är en utmärkt kompromiss. Vissa tillverkare använder den i förstärkare som kostar runt 40K.

Motorstyrd potentiometer
En vanlig potentiometer kan förses med en motor så att den kan fjärrstyras. Det var vanligt förr, men idag används vanligtvis potentiometerkretsar istället.

Digitalstyrda potentiometerkretsar
En digitalstyrd pot består av ett antal motstånd i serie. Som omkopplare används fettransistorer som styrs av en inkommande signal från en dataprocessor.
En digitalstyrd pot är väldigt billig och den är enkel att koppla ihop med en fjärrkontroll. Men den låter inte speciellt bra. Möjligen bättre än billiga potentiometrar.

Vissa kretstillverkare erhåller färdiga system som innehåller både förförstärkarsteg och volymkontroll. Volymregleringen i dessa brukar vara bättre än i vanliga dig pot kretsar, men det finns inget sådant system som är riktigt bra.

En del tillverkare bygger upp digitala potar med diskreta komponenter. Dvs istället för att köpa en åttabens krets som innehåller den digitala poten så gör man en egen pot på ett vanligt kretskort. Används elektroniska omkopplare så brukar det inte bli speciellt bra, men om man använder mekaniska reläer så fungerar det utmärkt. Det finns ett fåtal tillverkare som använder reläer i sina volymkontroller.

Mekaniska omkopplare
Ibland använder man mekaniska vridomkopplare ihop med vanliga motstånd.
I grunden så fungerar det på samma sätt som en digitalstyrd pot baserad på reläer med den skillnaden att en mekanisk omkopplare kan styras från en vanlig volymratt.
En volymkontroll baserad på diskreta motstånd tillsammans med en vridomkopplare eller reläer är överlägsen. Det finns ingen färdig digitalstyrd pot eller vanlig pot som ens kommer i närheten.

Digitala volymkontroller
Alla dacchip idag har inbyggda volymkontroller som reglerar volymen digitalt innan signalen omvandlas till analog. I vissa apparater används den, i andra inte.
Vissa hävdar, troligen av känslomässiga skäl, att dessa volymkontroller är dåliga. Men så är det inte. Digitala volymkontroller låter alldeles utmärkt, bättre än samtliga mekaniska potar och bättre än samtliga digitalstyrda volymkontrollsystem. De enda volymkontroller som kan mäta sig med digitala är de som består av mekaniska reläer eller omkopplare.

Att välja volymkontroll
Om man endast har digitala signalkällor, då skall man ha en dac med volymkontroll som man kopplar direkt till ett slutsteg. Att koppla ett försteg mellan dac och slutsteg är i det läget slöseri med pengar eller ett ljudmässigt självmord.
En bra dac har inga som helst problem med att driva ett slutsteg. Ingången på ett slutsteg har vanligtvis samma impedans som ingången på ett försteg. Att en dac av tillräcklig kvalitet inte kan driva ett slutsteg är alltså kvalificerat nonsens.

Däremot bör man vara uppmärksam på signalnivån. Om slutsteget förstärker med 26 db, vilket är vanligt och högtalarna har en verkningsgrad på under 90 db/W/m så kan det hända att man ibland inte kan spela så starkt som man önskar. Men att signalen inte har tillräcklig amplitud är inte relaterat till dacens utgångsstegs förmåga att driva kablar och ingångar.

Men, förtrösta icke. Vår dac D90 är, i sin version med volymkontroll, möjlig att konfigurera så att utnivån blir 14 db högre. Då kommer man aldrig någonsin att uppleva att nivån är för låg.
Om du köper något av våra slutsteg och tycker att utnivån är otillräcklig, då går det utmärkt att skicka apparaten till oss för justering av förstärkningen.

Om man har grammofon, analog radio, kassett eller rullband, etc, då måste man ha en volymkontroll som är analog.

En analog volymkontroll skall användas över i princip hela rattens varv. Man måste såklart ha lite reserv, vilket betyder att volymkontrollen till vardags kan vridas till ungefär ”klockan 13”.
Många sitter fridfullt hemma och har maximal lyssningsnivå redan vid ”klockan 10”. Om volymkontrollen består av en vanlig potentiometer så fungerar det, men det är förstås obekvämt och dessutom slöseri med förstärkning.
Om man har en mekanisk volymkontroll så är det slöseri med lägen. En Elma omkopplare, den som vi använder i våra volymkontroller, har 24 lägen. 18-20 av dessa kan användas om man lyssnar med volymratten ställd upp till ”klockan 13”, men om man har full nivå redan vid ”klockan 10” så blir upplösningen på volymkontrollen inte speciellt hög, då man i bästa fall bara får 4-8 olika användbara nivåer att ställa volymen i. Om du har köpt dina saker av oss, då kan vi justera både volymkontroll och förstärkning så att volymkontrollen kan användas fullt ut. Det är viktigt att du som kund protesterar, istället för att fridfullt acceptera full nivå vid ”klockan 10”.

 

 

Akustik

Nästan alla rum behöver någon typ av akustikförbättrande åtgärder. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man lägger på sin anläggning, är akustiken kass så kommer det ändå inte att låta bra.
Tak är lätta att dämpa. Antingen med ett undertak eller genom att sätta upp panel, lister eller reglar. Det behöver varken bli fult eller dyrt.
Är väggarna i gips, så kan det löna sig att med ett dämpande gummilim montera ytterligare en gips eller spånskiva ovanpå. En annan variant är att ca 10 cm ut från väggen sätta upp panel med en spalt på 10-30 mm mellan varje bräda. Utrymmet mellan panel och vägg kan fyllas med isolering.
Gillar man inte heltäckande mattor så kan man istället välja ett golv med en mjuk, oregelbunden yta. Ett trägolv har en mjukare yta än ett laminatgolv och ett klinkergolv har en något oregelbunden yta.

Prova ut högtalarnas optimala placering. Den varierar med rummet, slutsteget och med själva högtalaren.
En låda i MDF eller spånplatta sprider i sig en hel del ljud, det är alltså inte bara från elementens koner som det kommer ljud. Delningsfiltrens branthet påverkar även.

En förstärkare som driver ström istället för spänning kommer att minska betydelsen av såväl akustik som högtalarplacering i det nedre frekvensområdet.

Resultatet man kan få genom att ställa framför allt lådor i MDF eller spånplatta på allt från spikes till gummikuddar är högst påtagligt. Det är viktigt att hindra vibrationer från lådan från att fortplanta sig i golvet.

Rum med extrema former bör undvikas. Långa utrymmen, till exempel korridorer och hallar, har en förödande effekt, liksom rum med lite dämpning.

Kablarna från försteget kan vara långa, det påverkar väldigt lite eftersom det är spänning som överförs i dem, men eftersom det överförs ström i kablarna mellan slutsteg och högtalare skall denna kabel vara både kort och tjock.
Kablarna skall vara lika långa till båda kanalerna. Om man får en för lång kabel till ena högtalaren så skall man inte lägga den i en härva eftersom man då får en induktiv verkan som kommer att påverka både delningsfilter och slutsteg.

 

 

Förstärkare för skivspelare

En grammofonförstärkare kopplas mellan grammofon och förförstärkare.

Grammofonförstärkaren har tre uppgifter: Förstärka den svaga och känsliga signalen från pickupen, korrigera enligt RIAA kurvan och ta bort lågfrekventa störningar.

Olika pickuper
Det finns två olika typer av pickuper: Moving Coil och Moving Magnet.

Moving Coil, MC ger en svag signal och skall kopplas till en förstärkare med låg impedans som omvandlar ström till spänning. Den impedans som en MC skall kopplas till varierar stort mellan olika MC pickuper.

Moving Magnet, MM ger en högre utsignal och tål inte att lastas med låg impedans. MM skall kopplas till en förstärkare som förstärker spänning och skall lastas med 47K

MC låter bäst, men kräver mer justering och en dyrare förstärkare. Om man inte är beredd på att lägga ned det arbete som krävs för att få en MC att låta bra, då skall man istället köpa en MM.

Skillnaden mellan ingångssteget i en MM och en MC förstärkare är att MM steget är spänningsförstärkande, medans MC steget är en ström till spänningsomvandlare. Det är alltså stor skillnad mellan en MM och en MC ingång.

Många MM steg är omkopplingsbara så att förstärkningen kan ökas och impedansen minskas för att passa MC. Detta är en nödlösning eftersom det fortfarande rör sig om ett spänningsförstärkande ingångssteg.

Ett MC steg har en ström till spänningsomvandlare på sin ingång. En halvledarbestyckad ström till spänningsomvandlare kan fås att fungera någorlunda bra, men den har både temperaturdrift och brus. En transformator saknar dessa nackdelar, men är en dyrare lösning.

Justering av MM
Alla MM pickuper skall belastas med 47K. Däremot kan deras utsignal skilja en del. I våra grammofonförstärkare så finns det knappar där man kan justera förstärkningen. Förstärkningen har inget med ljudet att göra, det handlar endast om hur mycket man behöver vrida på volymratten.

En MM mår bra av en kapacitiv last, en kondensator. Oftast så räcker kabelns kapacitans. Man kan mäta kabeln och jämföra dess C med vad som i pickupens datablad rekommenderas.

Men, som regel är MM okomplicerad, man kopplar in sin nyinköpta grammofonförstärkare och lägger på sin favoritskiva.
Justering av MC
En MC justerar man genom att prova sig fram med olika belastningsmotstånd. Är belastningsimpedansen för låg så blir ljudet dovt, om den är för hög så blir det skrikigt. En viss pickup kan ha en rekommenderad belastning om man lastar rent resistivt och en annan rekommenderad belastning om man lastar med en transformator. Därför är det helt nödvändigt att kunna finjustera belastningsimpedansen på ett MC riaa, med undantag för högnivå MC.
Många högnivå MC är ganska okänsliga för hur de lastas. Vissa högnivå MC ger samma utsignal som MM och skall lastas på samma sätt.

Balanserad ingång
Som vanligt så blir ljudet bättre när man överför signalen balanserat, eller differentiellt, mellan apparaterna.
En pickup är i grunden en balanserad konstruktion eftersom spolen som sitter inuti har två utgångar: Plus och minus. Att koppla en av dessa till jord, som man vanligtvis gör, ger jordbundna störningar fritt inträde till förstärkarens ingång, även om ett väl utformat jordsystem, förbättrar situationen en del.
Att modifiera en grammofon så att dess utgång blir balanserad, handlar alltså endast om att byta ut själva kontakterna.

En grammofonförstärkare med transformator på ingången har i grunden balanserad ingång eftersom transformatorns lindning har två ingångar: Plus och minus. Vid obalanserad drift kopplar man minus till jord. Den extra kostnaden för att få balanserad ingång om man har ett riaa med transformator på ingången blir alltså väldigt liten.
En balanserad MM ingång är betydligt mer komplicerad.

Ingångstransformatorn
Transformatorn är en helt passiv komponent som fungerar på ungefär samma sätt som en växellåda.
MC pickupen lämnar ström på utgången. Denna ström driver transformatorns lågohmiga primärlindning.
Transformatorns sekundärlindning är i jämförelse med primärlindningen högohmig eftersom tråden i denna lindning är längre, vilket betyder att transformatorn lämnar spänning på sin utgång. Spänningens amlitud är ett resultat av förhållandet mellan längden på transformatorns trådar på primär resp sekundär lindningarna.

Rumblefilter
Rumblefiltret är ett brant filter som elliminerar systemresonanser. Rent konkret betyder det att man inte måste ha en grammofon som väger 100 kg.
Våra grammofonförstärkare är nästintill ensamma om att ha ett så brant och välgjort rumble filter, vilket tydligt framgick när V9T testades i Tyskland i jan 2009.

 

Högtalare

En klok man sade till mig: “Det finns inga bra högtalare, bara olika dåliga högtalare.”
För mig som lägger ned mycket arbete på att göra högtalare som jag tycker är bra, är det förstås lite dräpande att få höra något sådant, i synnerhet som orden kom från en person som har arbetat med ljud under en stor del av sitt liv.
Men, jag kan inte göra annat än att krypa till korset och erkänna att han har rätt.

Högtalare kan göras på massor av olika sätt av konstruktörer som alla har olika infallsvinklar.
En del högtalare består av stora paneler med högspänning, andra av paneler utan högspänning, en del använder stora trattar, andra föredrar bakvända trattar, en del sätter elementen i lådor med hål i, andra i lådor utan hål. En del rakar ett får och stoppar in ullen i sina lådor, andra köper kuddar på utförsäljning och flyttar över deras innehåll till sina högtalare. Vissa sätter elementen i skivor som de ställer på högkant, en del använder massor med små element, medans andra använder ett fåtal eller ett enda, osv. Det mest spännande av allt är att oavsett vilken princip man väljer så kan man göra högtalare som låter utmärkt. Det går alltså inte att säga ett en viss princip är dålig.
Men, det finns vissa grundläggande saker som man måste ha klart för sig om man skall göra en tilltalande högtalare.

Teknik
Högtalaren måste vara så tekniskt korrekt som möjligt. Korrekt blir den aldrig, men man bör åtminstone försöka.

Kostnad och storlek
Högtalare är mycket dyra att tillverka, så dyra att de flesta inte kan, eller vill, köpa dem. De blir dessutom så stora att fruar lätt lämnar kaskader av synpunkter. För tyvärr är det så att hifi är mansdominerad. Den dag som kvinnan i huset släpar hem ett par högtalare som får mannen att få fnatt, då är allas vår lycka gjord.
Därför måste en högtalare, i de allra flesta fall, vara en kompromiss. Lägg till inledningen om att det inte finns några bra högtalare, så kompliceras bilden ytterligare.

Systemanpassning
För mycket länge sedan så köpte Sveriges Radio in massor med Yamaha NS1000. Hifi Sverige vred sig i våndor, för de tyckte verkligen illa om den där högtalaren. Men faktum är att det inte var en enda studiotekniker på SR som klagade på dem. NS1000 var helt enkelt ett utmärkt redskap för att höra hur det verkligen lät. Visst, man kan ha en mängd olika synpunkter på dem, främst på filtret som bestod av lågprisprylar, men summan är ändå att NS1000 var och är, en högtalare som på ett tämligen skoningslöst sätt avslöjar om en förstärkare är bra eller inte.
Grundprincipen för interaktion är ju som bekant ”det är inte mig det är fel på, det är alla andra knäppgökar som har fel”. Alltså var det inget fel på hifi Sveriges elektronikprylar, det var NS1000 som det var fel på.

Om man skall göra en högtalare som är kommersiellt gångbar på hifimarknaden så måste den låta bra ihop med den elektronik som saluförs. Prislappen på riktigt bra saker förtäljer att elektronikprylar, självklart från andra tillverkare än mig, i lägre prisklasser lider av stora kompromisser. Högtalaren görs alltså vanligtvis ”dålig på rätt sätt”.

Lådan
Eftersom jag av någon slenterianmässig anledning har fastnat för att stoppa in elementen i lådor så vill jag nämna några ord om själva lådan.

Lådan måste vara så stabil att den inte ger ifrån sig något ljud. Ljudet skall komma från elementens koner, om det kommer ljud från lådan så kommer högtalaren att låta suddigt.
Enklaste sättet att testa en högtalarlåda är genom att hålla en speldosa mot den. Om lådan förstärker speldosans ljud, då är lådan kass, för då kommer dess rörelser att göra att ljudet blir grumligt.
Om man på ett billigt och enkelt sätt vill förbättra sina högtalare så kan man, med ett slags gummilim, limma fast tunn minerit eller annan hård skiva på insidan av lådan.

Våra egna högtalarlådor tillverkar vi i tät, tjock och styv björkplywood som lamineras med viskoelastiska skikt. Det ger ett lådmaterial med en mycket hög undertryckning av resonanser och störningar.
Det finns idag flera tillverkare som använder samma teknik, men vi var faktiskt först när vi genom Stridbeck HiFi lanserade 45X och SL12X i mitten på 80-talet.

Som kuriosa kan nämnas att träfiber är den tredje starkaste fibern. Armid (kevlar) är starkare, kolfiber är starkast. Allra bäst är förstås att bygga högtalare i kolfiber och viskoelastiska skikt, men det blir fruktansvärt dyrt.

Myten om att en låda i MDF låter bra
I mitten av 80 talet tillverkade vi två olika högtalare: 45 och 45X. Det var ett tvåvägssystem i en öppen låda på 45 liter.

45 tillverkades i 19 mm MDF. Lådorna var ordentligt stagade inuti och ihopsatta efter alla konstens regler. 45 kostade 2600 kr.
45X var identisk med 45, bortsett från lådan, som var tillverkad av samma material som vi använder idag: Björkplywood dämpad med viskoelastiska skikt.
45X kostade 3600 kr.

Vi hade båda högtalarna för demo i butiken. Kunderna kunde alltså i lugn och ro jämföra de båda varianterna mot varandra. Det tog flera år att sälja de 15 par 45 som vi hade knåpat ihop. Under samma tid sålde vi ett flera hundra par 45X, trots deras högre pris.

Delningsfilter
Delningsfiltrets uppgift är att fördela strömmen från förstärkaren till rätt element. Delningsfiltret filtrerar bort de frekvenser som inte skall matas in i ett visst element och de korrigerar för elementens olika verkningsgrad vid olika frekvenser. Delningsfiltret arbetar tillsammans med den last som högtalarelementet utgör.

Anledningen till att man är så angelägen om att filtrera bort höga frekvenser från ett baselement och låga frekvenser från ett diskantelement är att elementens koner inte kan hantera frekvenser utanför det frekvensområde där de är avsedda att arbeta.
Om ett element får signal med en annan frekvens än vad det är avsett att hantera, då skapas distorsion, ett hemskt oljud som vi inte vill höra.

Olika typer av filter
Filter har olika branthet, vanligen 6, 12, 18 eller 24 db, eller första, andra, tredje och fjärde ordningens filter.

24 db ger bäst dämpning av de frekvenser som man vill filtrera bort och det ger bäst stereobild. Ett 24 db filter består av fyra olika komponenter per filtersektion. I en tvåvägshögtalare består filtret av två sektioner. Ljudmässigt så är ett 24 db filter överlägset. Nackdelen med ett 24 db filter är dess komplexivitet.

Ett 6 db filter är enkelt då det endast består av en komponent per filtersektion. Ljudmässigt är det ingen höjdare eftersom det är dåligt på att dämpa bort oönskade frekvenser och man upplever att ljudet ändras när man flyttar sig någon decimeter från ”sweetspot”. Däremot har det ett något bättre transientsvar än ett 24 db filter, något som ofta brukar framhävas såsom överlägset och så åtråvärt att brantare filter är dåliga.
Mäter man på transientsvaret så kommer man att finna att det visserligen är bättre än för 24 db, men att skillnaden är liten, så liten att ett 24 db filtrets fördelar överväger.

Den enda anledningen till att man väljer ett 6 db filter är dess låga pris: En komponent per filtersektion.

I aktiva högtalare använder man alltid 24 db filter eftersom den extra kostnaden för fler filtersektioner i ett aktivt filter är försumbar.

Det finns olika typer av filter. Vissa av dem har en dämpning som är skarpare medans vissa dämpar med en mjukare form på sin kurva. De kallas bland annat för Linkwitz-Riley, Butterworth, Bessel. Vilken typ av filter man väljer att använda beror på var man delar och vad för sorts element man använder.

Impedanskorrigering
De flesta högtalarelement har en impedans som varierar kraftigt. Baselement har alltid en betydligt högre impedans långt ned i frekvens. Det betyder att filtret får svårt att fungera eftersom den last som filtret ser är det som avgör vid vilken frekvens filtret filtrerar.
Därför så är det nödvändigt att lägga in kompenseringskretsar mellan filter och element så att den last som filtret ser blir någorlunda statisk. Eftersom sådana kompenseringskretsar är dyra så utesluter man dem ofta, vilket tydligt syns i tidningarnas tester av olika högtalare då diagrammen som visar uppmätt impedansgång uppvisar en stor variation av impedansen. Eftersom ett filter behöver en last som är så linjär som möjligt, för att i samspel med lasten dela vid rätt frekvens så kommer en sådan högtalares filter naturligtvis att ha mycket svårt för att fungera som avsett.
Dock finns en reservation: När man mäter på ett komplett högtalarsystem så mäter man inte bara elementens impedans, utan den totala lasten från element och filter. Därför så kan en helt korrekt högtalare uppvisa variationer i sin impedansgång.

Filterkomponenter
För att en högtalare skall låta bra så krävs kondensatorer av högsta kvalité och man måste använda spolar av tjock tråd, eller spolar som består av kopparfolie. Ett sådant filter kräver komplicerad montering och ofta manuell lödning, vilket är dyrt jämfört med att låta ett kretskort passera genom en lödmaskin.

Ett filter som består av små komponenter är lätt att montera in i högtalarlådan. Nackdelen är att det inte låter bra, ett bra filter blir stort och om man inte delar väldigt högt så blir filtrets spolar så stora att deras tyngd gör dem olämpliga för kortmontering, såtillvida man inte använder extra tjockt laminat i korten.

Att lägga två spolar i ett filter bredvid varandra i samma position fungerar inte eftersom det kommer att påverka ljudet negativt. Spolarna måste läggas på ett sådant sätt att deras magnetfält inte kan påverka andra spolar. I enkla system så kan man diskutera om spolarnas placering i relation till varandra är hörbar, men i fina system så är ljudförsämringen påtaglig.

De spolar som består av folie är bäst. Vanligen har denna typ av spole även en stor area på sin ledare, vilket ger låg resistans och därmed låg förlust.

De spolar som består av tråd är näst bäst. Tjockleken på tråden, alltså arean på ledaren, är av stor betydelse. Tjock tråd kan vara nästan lika bra som en foliespole, medans tunn tråd ger en billigare spole med en liten area på sin ledare, vilket ger större förlust.

Spolar som består av tråd lindad runt en järnkärna är den billigaste sorten. Fördelen med dem är att det inte går åt så mycket tråd, vilket ger en mindre spole med lägre förlust till ett lägre pris. Nackdelen är att järnkärnan färgar ljudet, särskilt om den är så liten att den går i mättning.

Det är samma sak med kondensatorer. En elektrolyt tar i princip ingen plats alls och den är nästan gratis, till skillnad från en polyprop som är både dyr och skrymmande.

Vad motstånd beträffar, så är det annorlunda. Anledningen till att man använder den fyrkantiga sortens keramiska motstånd i ett delningsfilter är därför att de nästintill är gratis. Kostnaden för bättre motstånd är dock försumbar om man jämför med vad element och låda kostar.

24 db filter består av många komponenter som är stora och klumpiga och som måste placeras på ett visst sätt i förhållande till varandra. Därför tvingas man ibland att fuska. En kondensator i en impedanskorrigeringskrets får lätt ett värde långt över 1000 uF. En spole i samma krets kan få ett värde uppåt 20 mH. Att använda polypropylenkondensatorer och bandspolar i sådana kretsar är inte praktiskt möjligt därför att det blir litervis med komponenter som kostar en förmögenhet i både inköp och montering.

Våra filter
Vi använder 24 db filter i våra högtalare. Det gör vi därför att dessa filter är överlägsna. De ger en ljudbild där man har stereobild i hela lyssningsrummet, inte bara i lyssningsposition och de gör att elementen arbetar optimalt.

I våra högtalare 105M och 125 så har vi monterat de små och lätta komponenterna på ett kretskort som maskinlöds. De stora spolarna är monterade runtom kortet. Förutom att monteringen förenklas i och med kretskortet, så blir variationen mellan varje filter minimal.

Aktiva filter
När man gör passiva filter måste man sätta en gräns: Vad får ett filter kosta att tillverka innan dess kostnad blir så stor att fördelarna med aktiva filter överväger? För hur man än vänder och vrider, så är ett passivt filter inget annat än en kompromiss. Ett aktivt filter är totalt överlägset i allt.

Bas
Ibland kan man läsa att små högtalare presterar bra bas. Det är inte sant. Det är inte fysiskt möjligt för en liten högtalare prestera djup, tydlig och slagkraftig bas.

För att få bra bas finns det inga genvägar, det krävs stora element och ibland aktiv frekvenskompensering.
Det finns en hifi myt som säger att stora element inte är tillräckligt snabba för att få ”snabb bas”. Dravel. Ett 6,5 tums element tappar transientsvar redan vid 200 hz. Vid 40 hz finns inte speciellt mycket transientsvar kvar.

En öppen låda, alltså en vanlig basreflex, har den stora fördelen att den har en hög verkningsgrad. Nackdelen är att den, förvisso lite beroende på hur den stäms av, faller snabbt i nivå under den frekvens till vilken den har rak frekvensgång. Det gör att den riktigt djupa basen försvinner helt och hållet, det blir helt tyst i botten.

En sluten låda har lägre verkningsgrad, vilket är en stor nackdel, men den har en mycket stor fördel som den öppna lådan saknar: Under den nivå till vilken frekvensgången är rak, så faller den långsamt. Det betyder att de allra djupaste tonerna hörs, även om deras nivå är begränsad.

Det finns många små högtalare som går djupt i basen. Det har man kunnat uppnå genom att man har dämpat de högre frekvenserna. Sådana högtalare får en verkningsgrad som ligger runt 85 db/W/m och de små konerna gör att transientsvaret i botten blir dåligt.
Jag anser att en så låg verkningsgrad är förkastlig eftersom det tar bort känslan av ”live” och närvaro. Dessutom så krävs en större förstärkare för att driva dem, vilket är en fördyrande faktor.

Ett trevägssystem med ett bassystem med låg verkninsgrad, som går djupt, som man matchar med ett lättdrivet diskant/mellanregistersystem som dämpas resistivt, kan fungera, därför att en låg delning gör att den övre basen hanteras av ett lättdrivet element.
Men, man måste hålla i minnet att det är meningslöst att pressa små element att gå djupt i basen eftersom de inte kan prestera något annat än bludder i de lägsta frekvenserna.

Basens skärpa styrs av högtalarens Q värde. Lågt Q betyder skarp och tydlig bas. Högt Q betyder suddig och diffus bas. Ett Q på 0,5 ger en bas med bra skärpa och slagkraft. En bas som känns.
När man spelar klassisk musik skall basen vara så skarp och slagkraftig att man förnimmer hela konsertsalen, när man spelar rockmusik så skall basen upplevas som om man rullar ett stort, skrovligt järnklot över golvet. När man ser på film så skall man känna hur ett gammalt parkettgolv knarrar när skådespelarna rör sig i rummet, på samma sätt som om man vore där.

Men ett lågt Q värde räcker inte, för att det skall bli bas så måste man ju även komma ned i frekvens. Nöjer man sig med 80 hz, då är det lätt att göra ett system med Q på 0,5. Men om man vill ned till 40 hz, då blir det genast betydligt krångligare, därför att när man pressar ned systemet i frekvens så krävs ett högre Q. Det enda sättet att komma undan är att använda stora element. Dessa måste ha kraftiga magneter och lätta koner, vilket gör det hela ännu besvärligare.
Om man vill ha ett Q på 0,5 med en tolvtummare som har en riktigt stark magnet och en lätt kon, då krävs att man skickar signalen genom en förstärkare som höjer den djupa basen, aktiv frekvenskompensering.

Canton Ergo var en högtalare som hade en sådan förstärkare. Det var en liten låda som man kopplade mellan försteg och slutsteg. Högtalaren i sig hade ett Q värde som var så lågt att man inte kunde få ut någon bas ur den, men förstärkaren i den lilla lådan fixade till det hela så att man fick en bas som var både tydlig och djup.
Nackdelen med Ergos lilla låda var att prylarna i den var billigt skräp, 78 och 79 regulatorer som nätdel och signalförstärkare av billigaste sort. Men bas fick man. Och man kunde ju alltid betala någon för att byta ut skräpet i den lilla lådan. Cantons idé var bra, det är synd att inte fler har tagit efter. Nätdel och signalkretsar i deras lilla låda var inte sämre än vanligt, de var av exakt samma sort som satt i 95% av alla CD spelare på den tiden. 78 och 79 regulatorer används lika frekvent idag, men man använder ofta bättre signalförstärkare.

Att få fram den bas som finns när man spelar in musiken är alltså svårt, dyrt och skrymmande. Därför så tvingas vi att leva med kompromiss. En kompromiss som skapas av att man genom ett riktigt bra nedre mellanregister, eller övre bas, bygger upp en illusion om djup och bra bas. En illusion som fungerar så bra att många anser att små högtalare har bra bas. För faktum är att det nedre mellanregistret, eller övre basen, är avgörande för hur vi upplever den allra djupaste basen.
Men, akta dig för att lyssna på aktiva bassystem med stora element. Det riskerar att ruinera dig och din fru kan bli vansinnig.

 

 

 

Våra högtalare

Vi tillverkar i huvudsak två modeller av högtalare som vi visar upp på vår hemsida, men kan erbjuda fler modeller för den som vill specialbeställa.

Våra högtalare presterar en stor och öppen ljudbild, med hög närvarokänsla, en detaljerad och slagkraftig bas, ett tydligt mellanregister och en diskant som inte spricker. En klar kvinnoröst i en kyrka återges alltid kristallklart och silkeslent. En slagkraftig bas och nedre mellanregister gör att dynamiken i en konsertflygel kan upplevas.

Hög verkningsgrad ger god dynamik, men ändå ett ljud som alltid är mjukt och levande. Vi strävar efter att ha kontroll i alla register, från den silkeslena diskanten, till våra aktiva bassystem där basen går djupt, men samtidigt är så artikulerad att den med lätthet tar fram brutaliteten hos ett rockband, storheten hos en symfoniorkester men även livfullheten ur en ensam fiol.

Våra lådor är dämpade med viskoelastiska skikt.
Invändigt dämpar vi lådorna med både ull och plastvadd för att erhålla maximalt transientsvar. De filter som vi använder är branta därför att branta filter ger den bästa ljudbilden.

105M
105M är avsedd för den som vill ha en liten högtalare som lätt smälter in i ett rum, för den som behöver en monitor till sin studio eller för den som vill använda 105M som toppsystem i en fullregisterhögtalare.

105M är inte optimerad för att kunna gå djupt i basen, den är optimerad för att ge en mycket ren och tydlig bas, men ändå så djup som möjligt inom de begränsningar som ett 6,5 tums baselement ger.
Vi har kunder som lyssnar på orgelmusik med 105M och är mycket nöjda, men om djup bas har högre prioritet än den torra och rena bas som 105M har, då skall man antingen titta på 125 eller komplettera 105M med ett bassystem.

Som bas kan man även använda någon annan tillverkares subbas. Delningen bör ligga 70-100hz. På vissa subbasar kan man justera fasen, vilket är en fördel. Volymen måste kunna justeras.
Vill man ha en riktigt bra bas, då skall man förvandla 105M till en trevägshögtalare genom att använda två st bashögtalare.

Vi erbjuder två olika modeller av bashögtalare som passar ihop med 105M. Ett par som använder passiv delning och tio tums element och ett par som använder aktiv delning, ett lågt Q värde via elektronisk kompensation och 12 tums element.

Vi har kunder som har bytt ut sina utslitna Quad ESL63 mot 105M för att använda dem i kombination med Gradients bassystem. Trots att Quad ESL63 är en av de allra bästa högtalare som finns så har man upplevt en förbättring, vilket är oerhört smickrande.

105M är en stadig högtalare som trots sin lilla storlek väger 15 kg. Matchande stativ finns.

125
125 är identisk med 105M, men lådan är större. Därför har 125 en djupare bas till priset av en bas som inte är lika knivskarp som hos 105M. 125 är optimerad att användas i hemmiljö och är en högtalare som man med största glädje kan leva med under många år utan att sakna botten och samtidigt kunna njuta av en ren, nyanserad bas.

Diskant
Som standard använder 105M och 125 en ringradiatordiskant. Det är en mycket bra diskant eftersom den alltid låter klart och rent. Även de mest kristallklara toner återges utan att det skramlar eller låter vasst.
Som ett ännu bättre alternativ erbjuder vi en banddiskant. Då får man en diskant i absolut toppklass.

Filter
Branta 24 db filter är för oss en självklarhet helt enkelt därför att de låter bäst. De gör att elementen arbetar i de frekvensområden där de är optimerade att fungera bäst och de ger en ljudbild som bibehålls även när man flyttar sig.
Spolarna i delningsfiltren är bandspolar. I impedanskorrigeringarna använder vi spolar av tråd.

Filtret i 105M och 125 är monterat i ett eget utrymme i lådans baksida.
En spole är monterad i varje hörn. Det betyder att avståndet mellan spolarna är så stort som möjligt och att det är så långt som möjligt mellan spolarna och elementens magneter.
Det är viktigt eftersom spolar sänder ut magnetfält, men är samtidigt känsliga för magnetfält från andra spolar och från elementens magneter.
En annan fördel är att kondensatorerna inte störs av de vibrationer som finns inuti lådan.

Verkningsgrad
Hög verkningsgrad ger en god dynamik och en bra ”live” känsla. Därför är våra högtalare lättdrivna.
Bra element och spolar av tjock tråd eller band gör att man får högre verkningsgrad. Men styva koner som inte bryter upp blir lite tyngre och lådor måste göras stadiga, för att nämna två saker som sänker verkningsgraden, men är nödvändiga för att det skall låta bra.

Lagerhållning
Våra högtalare lagerhålls vanligtvis omonterade med obehandlad låda. Det gör att du kan välja om du vill ha dem klarlackerade, målade, eller med fanér.

 

 

Våra dacar

Vår första dac ritades redan sommaren 1996. Den var baserad på CS4328, en på den tiden välrenommerad dac-krets. Eftersom den inte lät tillräckligt bra så blev det ingen tillverkning.
Vår nästa dac ritades några månader senare. Som dac-krets användes CS4390. Den dacen lät bra och kom att tillverkas under tio år.
I april 2007 släppte vi vårt nästa dac-system. Ett modernt, mjukvarustyrt, system med volymkontroll. Vi använde CS4398.
2010 utvecklade vi det hela då vi adderade en samplingfrekvensomvandlare för att sampla upp till 192 khz och undertrycka jitter. Stor omsorg lades vid att ordna en bra klocka.
I den dac som byggdes in i vårt försteg Pre 906 provade vi en tämligen unik variant av spänningsreglering som visade sig fungera utmärkt.

2014 började CS4398 kännas antik. Flera olika dac-kretsar provades, vi fastnade för AKM.
2016 presenterade vi en helt ny dac: D90. Den hade en ny digitaldel och en mycket genomtänkt analogdel vars första version sett dagens ljus i form av DA09.
2018 var det dags för nästa dac, ett high end system avsett för inbyggnad i Pre 906, men som nu även finns som fristående dac, D900.En dac består av två delar: Digitaldelen som tar emot och avkodar den digitala insignalen och analogdelen som flyttar den analoga signalen från digitaldelens utgång till de analoga utgångskontakterna.

För att ett dacchip skall kunna fungera optimalt så är det viktigt att dess spänningsmatning är så ren som möjligt.
Digitaldelen i D90 får sin matning från vår diskret uppbyggda regulator och filtreras av en stor kondensatorbank.
Även digitaldelen i D906 använder en av oss utvecklad spänningsregulator, men den är väldigt annorlunda än i D90, vilket avspeglas av dess pris.

Analogdelen skall filtrera bort rester från DA omvandlingen och den skall ha en god kapacitet att driva utgången. Egentligen är analogdelen i en dac en förförstärkare med ett inbyggt filter som filtrerar bort frekvenser över ca 50 khz.

Analogdelarna i D90 och D906 använder i princip samma komponenter, det som skiljer är arkitekturen.

Framtidssäker
Utvecklingen på det digitala området är snabb, men på det analoga området händer inte speciellt mycket. Därför är en tio år gammal analogdel fortfarande modern, medans en 10 år gammal digitaldel är antik. Den senaste generationens dacchip är visserligen imponerande, men gissningsvis så kommer det så småningom en ny generation.

Därför är våra digitaldelar mycket enkla att byta ut. Om det släpps en ny generation dacchip så är det mycket troligt att vi kommer att använda dessa i våra framtida digitaldelar.
Redan idag så erbjuder vi byte av digitaldelen i vår gamla dac DA09. Du kan alltså lämna in din DA09 till oss och få den uppgraderad med en helt ny digitaldel.
Samma sak gäller dacen som sitter inbyggd i Pre 906.

D90 
Utsida
D90 är en gedigen apparat med sina oljade träsidor och front/tak i slipad/eloxerad aluminium.

Ingångar
D90 har en balanserad digital ingång. Om man ansluter den via en rca-xlr kabel så kommer den att förbli nästan helt korrekt balanserad, under förutsättning att kabeln är symmetriskt, därför att signalen tas emot av en transformator.
Har man en källa med digital rca utgång skall man alltså ansluta denna till den digitala xlr ingången på D90 med en rca-xlr sladd. Anledningen till att D90 inte har någon digital rca ingång är därför att det är bättre med en xlr ingång.

Den gamla sortens toslink-system, där man tog ut en propp ur kontakterna innan man stoppade in ljusledarkabeln, var ingen höjdare. Dagens toslinksystem innebär ett stort kliv uppåt, numera låter toslink bra.

Usb ingången på D90 använder inte datorns spänningskälla, den har en egen spänning och undkommer på så vis alla de störningar som finns i datorn.

Max sampling på ingångarna är 192 khz.

Digitaldel
D90 använder det fina dac chipet AK4495. En spänningsreferens av bästa sort ger spänningsregulatorn till dacchipets analoga sektion en exakt och brusfri referens som tillsammans med en rejäl filterbank borgar för att AK4495 har en optimal arbetsmiljö.

Data från någon av de digitala ingångarna läses in i ett minne och klockas ut av en stabil klocka. På så vis säkras en mycket hög undertryckning av jitter. Data samplas alltid upp till 192 khz.
Systemet styrs av en mikroprocessor med för ändamålet skräddarsydd mjukvara.
Ljudet kan justeras av användaren genom att via en dil omkopplare knappa in olika digitala filter.

Analogdel
D90 har en analogdel som är uppbyggd av närmast kompromisslösa förstärkare och spänningsregleringar. Arkitekturen är lika enkel som genomtänkt.

Lurutgång
D90 har en hörlursutgång som driver lurar med både hög och låg impedans.
D90 kan konfigureras så att lurutgången driver huvudutgångarna. Då får D90 14 db högre utnivå, vilket vid något enstaka tillfälle kan behövas om man ansluter D90 direkt till ett slutsteg.

Nätdel
Nätdelen i D90 använder en toroidtransformator, har avstörda likriktare, kapacitansmultiplikatorer och ett bra nätfilter. Transformatorn har två lindingar för digitaldelen: En för dac-chipets analoga funktioner och en för resten av digitaldelen.

DA900
DA900 är en dac som finns för inbyggnad i Pre 906 eller som fristående dac. Som fristående heter den D906.DA900 har DSD ingång.

Digitaldel
DA900 har usb, rca, xlr och toslink ingång. USB ingången tar både DSD och PCM.
DA900 har en digitaldel som använder bland det finaste som finns i form av digitala kretsar, däribland AK4497 och har ett otroligt fint system för spänningsmatning som består av en separat regulator för varje förbrukare.
Vi är mycket stolta över DA900 eftersom det är en av de allra bästa dacar som finns.

Analogdel
DA900 har en signalbalanserad analogdel med separata kort för varje kanal.
Systemet för nätdel består av en huvudnätdel tillsammans med en regulator på varje analogdelskort. Solida kopparplan i korten för plusspänning, minusspänning och jord ger en optimal koppling mellan spänningsregulator och förstärkarsteg.

 

 

Våra hörlursförstärkare

Vår första hörlursförstärkare var Ear 90. Den lanserades hösten 2002. Ear 90 blev mycket omtyckt, försäljningen överträffade alla förväntningar och recensenterna var lyriska.

Sommaren 2014 påbörjades utvecklingen av tre nya, friska och starka hörlursförstärkare: Ear 903, Ear 90 MKII och Ear 09. Trots att Ear 09 är den enklaste av dem så är den bättre än toppmodellen av den gamla Ear 90. Bättre ljud och en helt annan byggkvalitet.

Vi har idag fyra olika modeller av hörlursförstärkare som tillfredställer hela skalan av användare, från dig som vill ha en välljudande och lättanvänd hörlursförstärkare till dig som bara nöjer dig med det allra bästa.

Ear 09
Vår enklaste modell är Ear 09. Att ansluta den är enkelt: In med rca kablarna från förstärkarens tape utgång eller från signalkällans utgång, plugga in 6,3 mm kontakten som sitter på hörlurarnas kabel och njut. Trots enkelheten och det relativt låga priset är ljudet utmärkt, mjukt, ofärgat, rent och musikaliskt.
Ear 09 är avsedd för dig som vill ha en bra hörlursförstärkare som är lätt att använda, utan att det kostar skjortan.

Ear 90 MKII
Vår nästa modell är Ear 90 MKII. Den bygger på samma plattform som Ear 09, men är förfinad. Den balanserade ingången, tillsammans med kompromisslösa signalkretsar, ger ett annat djup, en stabilare botten och en mjukare diskant med mer detaljer.

Utgången på Ear 90 MKII är den vanliga 6,3 mm utgången, det är bara att plugga in lurarna och välja sin favoritmusik.

Ear 903
Vill man ha en ännu bättre och ännu snyggare lurförstärkare så skall man välja Ear 903. Skillnaden mellan Ear 903 och Ear 90 MKII är att Ear 903 har en bättre nätdel, signalbalanserad utgång och en annan låda.

Signalbalanserad utgång betyder att lurarna drivs mot signalinvers, istället för mot jord, vilket är en stor fördel. Det är visserligen lite besvärligt att fixa med en anslutning av lurarna, men belöningen kommer i form av ett bättre ljud än vad som är möjligt när lurarna drivs mot jord.

Vi hjälper dig med anslutningen av dina lurar till Ear 903. För det mesta så kan man enkelt byta ut 6,3 mm kontakten mot en 4 pol xlr. Om det inte går, så finns det flera företag som säljer kompletta hörlurskablar.

För att göra det möjligt att lyssna på hörlurar som inte har balanserad kabel så har Ear 903 även en vanlig 6,3 mm hörlursutgång.

Ear 903, liksom Ear 909, finns att få med träsidor i olika trädslag. Vi håller alltid körsbär och valnöt i lager, men det kan även finnas ek, lönn, bok, mm. Vi kan ordna sidor av tropiska trädslag, men endast om dessa går att få tag i som FSC certifierade.

Du som väljer Ear 903 gör det därför att du vill ha en bättre och snyggare hörlursförstärkare än Ear 90MKII och därför att du förstår fördelarna med att ansluta dina hörlurar till en signalbalanserad utgång.
Vill man spetsa till ljudet från Ear 903 ytterligare, då kan man välja till den stegade Elma volymkontrollen.

Ear 909
Om man endast nöjer sig med det allra bästa, då skall man köpa sig en Ear 909. Den använder samma system för nätdel som vårt försteg Pre 906.
Ear 909 har tre olika utgångar: 6,3 mm, en st 4 pol xlr och ett par 3 pol xlr.
Det finns både xlr och rca in. Volymkonrollen är en Elma.
Ljudet, jämfört med Ear 903, är mjukare och större.

Balanserade ingång
Ear 90 MKII, Ear 903 och Ear 909 har balanserad ingång och skall därför anslutas till en balanserad utgång. Men om man inte har en signalkälla med balanserad utgång, då kan man använda en rca-xlr kabel. Att använda en sådan kabel är inte perfekt, men tillräckligt bra för att vi gärna rekommenderar det. Vi säljer sådana kablar av utmärkt kvalitet.

Gemensamt 
Ear 90 MKII, Ear 903 och Ear 909 har ett nätfilter som, bland annat, blockerar likspänning och de använder riktligt med polypropylenkondensatorer och 105 graders lågimpedanselyter.

Nätdelarna använder kapacitansmultiplikatorer, virtuella batterier på hifi språk, för att undertrycka störningar.
Kretskorten i våra hörlursförstärkare är fyrlagers med solida kopparplan för jord och matningsspänningar. Det, tillsammans med att nätdelens regulator levererar sin spänning direkt till matningsplanen utan något kablage, innebär en optimal koppling mellan nätdel och förstärkare.
Själva nätdelen har ett eget kort för likriktning, passiv filtrering och aktiv filtrering.

Signalvägen i våra hörlursförstärkare är likspänningskopplad. Det betyder att det inte finns några kondensatorer i signalvägen. Istället finns en skyddskrets som skyddar utgången mot likspänning.

Volymkontrollen som används i Ear 09, Ear 90 MKII och Ear 903 är den vida välkända Alps RK27. Den är inte bäst ur tekniskt synvinkel, men den färgar inte ljudet, en egenskap som är lika avgörande som ovanlig för volymkontroller. Summerar man dess egenskaper är det här den allra bästa volymkontroll som man kan hitta i prisklassen, men även över.

Vi mäter upp volymkontrollerna och sorterar dem i tre klasser: De bästa hamnar i Ear 903 och Ear 90 MKII, de näst bästa hamnar i Ear 09. De som hamnar i den tredje klassen används inte alls. Vi sorterar bort ungefär en volymkontroll av tio pga kanalobalans.

Till Ear 903 erbjuder vi som option en Elma volymkontroll. Det är en mekanisk omkopplare med 24 st lägen. Mellan varje läge sitter ett vanligt metallfilmsmotstånd. Färgningen är minimal och ljudet är avsevärt bättre än med Alps RK27. Elmaomkopplaren som vi använder är ihopsatt av danska Dact Audio.

Ännu bättre
Men, bara för att Ear 909 är bättre än Ear 09, så betyder det inte alls att Ear 09 är dålig. Ear 09 är en alldeles utmärkt förstärkare därför att alla våra produkter bygger på den kompromisslösa visionen om ett mjukt, neutralt, tydligt och behagligt ljud. Och det börjar med Ear 09 för att bli ännu bättre med Ear 90 MKII och för att fulländas med Ear 909.

Våra slutsteg

A90
A90 är vårt lilla slutsteg. Det lämnar 2 x 45W RMS i 8 ohm. Momentant, i lägre impedans, kan det lämna betydligt mer, men aldrig mer ca 2 x 50W under längre tid. 50W kan tyckas vara lite, men eftersom A90 har stabil spänning över sitt drivsteg upplevs den som en betydligt större förstärkare.
A90 kan lastas maximalt utan att ljudet påverkas, därför upplevs 50W som 100W. List istället för muskler. Under ”nätdelar” skriver vi mer om hur det fungerar.

Kapsling
A90 har en låda som är indelad i två sektioner: En övre där förstärkaren och spänningsregulatorn huserar och en undre för nätdel och skyddskrets. Det betyder att de delar av förstärkaren som sänder ut störningar är avskiljda från de känsliga förstärkarstegen.

Drivstegens nätdelar i A90
Nätdelen till drivsteget i A90 är ordnad genom att utgångsstegets likspänning leds genom två dioder, en för varje spänningshalva, till en kondensatorbank. Denna kondensatorbank matar drivstegens spänningsregulator. På så vis får man en mycket god separation av drivstegets viktiga spänningar. Om man utsätter förstärkaren för en hård, momentan, last så klarar drivstegets kondensatorbank utan vidare att lämna rätt spänning till drivstegets regulator.

A906 
A906 bygger på samma förstärkarsystem som A90, men allt runtom är betydligt mer påkostat

A906 lämnar visserligen mer effekt än A90, men att A906 lämnar mer effekt är inte det enda incitamentet för att köpa den. A906 är, förutom den större nätdelen, en betydligt mer påkostad förstärkare än A90. A906 målar upp en enastående ljudbild i alla dimensioner. Ljudet är så skarpt och så luftigt att minsta instrument och nyans hörs, samtidigt som ljudet alltid är silkeslent, totalt befriat från allt vad hårdhet är, även vid hög lyssningsvolym. Kontrollen av basen är total vilket plockar fram alla detaljer djupt ned i frekvens.

Med det inte sagt att A90 är dålig, för det är den verkligen inte. När Hifi & Musik testade A90, så ansåg de att den gjorde sig bäst tillsammans med högtalare för 6 siffriga belopp.
En tysk tidning som testade A90 satte senare upp den på en lista över de fem bästa förstärkarna som det hade testat under 2012. Den A90 som de testade var en förserieversion med ett enklare utgångssteg än dagens A90. A90 har sedan dess, utöver utgångsförstärkaren, förbättrats på flera punkter i såväl nätdel som förstärkare.

A906 lämnar 2 x 200W RMS i 8 ohm. Maximal kontinuerlig uteffekt är ca 2 x 350W. Kylsystemet i A906 fungerar över förväntan, men om man vill ta ut mycket effekt under lång tid, då bör man ställa A906 på en hylla som det är hål i, så att luften lättare kan passera genom kylkanalerna.

A906 driver högtalarna mot signalinvers. Det betyder att strömmen från högtalaren istället för att hamna i jordsystemet, hamnar i nätdelen via den negativa förstärkaren. Man kan även kalla utgången för balanserad, eller bryggkopplad. Vi skriver mer om detta under ”drivning av högtalare”.

Lådan till A906 består av fyra sektioner: Två avdelningar för kylflänsarna, en helt separat låda i stålplåt för nätdelen och en låda av tjock aluminiumplåt för själva förstärkaren. Anledningen är att stål är bra mot lågfrekventa störningar, medans aluminium passar bättre till en förstärkarlåda.
A906 är helt tät, det finns inga hål där det kan komma in damm eller andra saker. Kylkanalerna har ingen kontakt med kapslingarna för nätdel och förstärkare.

Drivstegens nätdelar i A906
A906 använder en transformator med separata lindningar för drivstegen. Det är av två anledningar: Dels därför att det har ljudmässiga fördelar, hur förstärkaren lastas kan aldrig påverka drivsteget, men även därför att drivsteget matas med en högre spänning än utgångssteget.
Det system som flyttar spänningen från transformatorns dedikerade drivstegslindningar till drivstegens spänningsregulatorer, är mycket raffinerat: En stor kondensatorbank späckad med såväl lågimedanselektrolyter som polypropylenkondensatorer, tillsammans med dubbla elektroniska filter.

Drivstegens regulatorer är av samma sort som i A90, men det är en per kanal. Dessa är avkopplade med en stor filterbank.
Ingångsstegens regulator består av två regulatorer i serie, en på själva regulatorkortet och en som sitter direkt ovanpå ingångsförstärkarna.

Effektstegen i A90 och A906
Lådornas arkitektur medger att nätdelen placeras direkt under förstärkarna. Det betyder att ledningarna mellan nätdel och förstärkare blir väldigt korta.
Förstärkarkortens arkitektur är motsvarande: Strömmen till effekttransistorerna passerar högst 5 cm kretskortsledning innan den når transistorerna. På så vis blir störningarna från de stora strömmar som krävs för att driva högtalarna minimala.
För att erhålla ett stabilt jordplan och för att kunna ordna korta signalvägar så har korten fyra kopparlager.
Själva effektsteget är ytmonterat på ett aluminiumkort. Det betyder att signalvägarna blir väldigt korta, så att deras påverkan av induktans och kapacitans blir minimal. Just att hålla nere parasitiska impedanser är väldigt viktigt i ett slutsteg. En annan stor fördel med aluminiumkort är att den termiska kopplingen mellan olika komponenter blir minimal.
Märkligt nog är vi, mig veterligen, ensamma om att använda denna överlägsna teknik.

Signalvägen är likspänningskopplad. Utgång, temperatur och säkringar övervakas av en skyddskrets som indikerar via lysdioder på framsidan.

Hornhögtalare
De som har hornhögtalare med en verkningsgrad runt 100 db/W/m har ofta svårt att hitta slutsteg som är så tysta att hornens höga verkningsgrad inte gör att brum och brus hörs vid lyssningsplatsen. Ett slutsteg som används till hornhögtalare bör dessutom ha lägre förstärkning än vanligt.
A90 och A906 är perfekta partners för sådana högtalare eftersom de är knäpptysta: Inget brum, endast ett väldigt svagt brus. A90 kan ge ifrån sig ett svagt mekaniskt brum om det finns likspänning på elnätet, men A906 är alltid knäpptyst eftersom dess nätfilter spärrar för inkommande likspänning.
Vill man specialbeställa något av våra slutsteg med lägre förstärkning, för att passa ett horn, då ordnar vi det utan extra kostnad. Och naturligtvis tvärtom, utan kostnad kan vi öka förstärkningen.

Strömmotkoppling
Eftersom en högtalare alltid är en olinjär last så kommer strömmen som matas genom högtalaren inte att vara linjär mot den spänning som kommer från signalkällorna.
A90 och A906 är annorlunda. De mäter den ström som går genom högtalaren och jämför den med den spänning som kommer från signalkällan, detekterar högtalarens fasfel och kompenserar för skillnaden.
Resultatet låter inte vänta. I sitt test av A90 skrev HiFi & Musik att ”A90 håller dina högtalare i järngrepp”.

Balanserad ingång
Det är självklart att förstärkare som A90 och A906 skall ha balanserad ingång.
Men om du inte har någon balanserad utgång, så går det utmärkt att använda en rca-xlr kabel.
Känslomässigt skapar det hos vissa en inre vånda, men det är den enda nackdelen med att koppla en obalanserad utgång till en balanserad ingång.
Räds icke att köpa en A90 och koppla ihop den med en rca utgång.
Det här är alltså enbart en emotionell storm som inte på något sätt hänger samman med faktiska omständigheter. Det är en kompromiss att ansluta en balanserad ingång till en obalanserad utgång via en rca-xlr sladd, men det är betydligt bättre att göra så än att inte ha någon balanserad ingång.
Det går förstås att specialbeställa A90 med obalanserad ingång, men det blir både dyrare och sämre.

DC Blocker

På elnätet finns en hel del olika störningar som försämrar ljudet.  Alla våra produkter, även de enklare, har rejäla nätfilter för att filtrera bort störningar. Samtliga av våra produkter använder, bland annat, en 600 nF X2 PME 271 kondensator från Rifa. Titta under locket på de apparater som du är spekulant på och se om där sitter något motsvarande. Det bör det göra, för nätfiltret är av stor betydelse för ljudet, men även för hållbarheten eftersom ett nätfilter även skyddar mot inkommande transienter.  Våra finare produkter har utöver vårt vanliga nätfilter ett filter som blockerar likspänning. Mobil-laddare, ledlampor, datorer och en rad andra saker som idag är en del av våra hem använder alla en typ av likriktare som belastar elnätet asymmetriskt. Det betyder att elnätets sinus förskjuts så att den inte längre är symmetrisk sett från nollan, alltså jord. Man säger att det finns överlagrad likspänning på elnätet. En transformator gör motstånd, alltså begränsar strömmen, därför att dess ingångslindning gör ett visst motstånd vid 50hz, dvs den frekvens i vilken elnätet levererar sin ström.  Transformatorn är alltså beräknad för att arbeta vid 50 hz. Om frekvensen ökar så ökar transformatorns motstånd, om den minskar så minskar motståndet.  Vid 0hz, alltså likspänning, så är transformatorns motstånd endast resistivt. Det betyder att eventuell likspänning passerar tämligen obehindrat med en ström som bromsas av transformatorns resistans och av elnätets motstånd. Vad som då händer är att transformatorns kärna mättas, vilket i princip betyder att den slutar att fungera som avsett. Resultatet är att ljudet blir sämre och att stora transformatorer börjar att brumma. Det finns två sätt att råda bot på detta. Det ena är att använda väldigt stora transformatorer. Det är en tveksam lösning eftersom problematiken med likspänning som degraderar transformatorn kvarstår, men det krävs förstås mer likström för att mätta kärnan, vilket naturligtvis är en fördel. Den andra lösningen är att sätta ett filter före transformatorn som endast släpper igenom växelspänning. Då raderar man problematiken med likspänning som sätter transformatorns funktion ur spel.  Därför har våra finare produkter nätfilter som blockerar likspänning. Dessa filter är dimensionerade för att passa perfekt i den apparat där de är inbyggda. Du som köper Ear 90 MKII, Ear 903, Ear 909, Pre 906, A906 och D906 behöver alltså inte lägga pengar på något externt nätfilter.  För dig som behöver ett DC blockerande nätfilter finns vårt egenutvecklade DC filter DCT90.
Stäng meny
×
×

Kundvagn